Den 29 aug 2019   
Jag känner att min egen kropp sviker mig. Jag är besviken på mig själv. Jag kan bättre än så här. Jag är bättre än så här. Det är jag väl?…  

Fredagen innan terminsstart träffade jag min nya läkare. Fantastiska Dr G har slutat och jag är något orolig för hur detta ska bli. Den nya, Dr H, hade väldigt många ord som ville komma ut samtidigt, så jag blev väldigt trött och minns inte mycket av vad som sades. Men jag blev fortsatt sjukskriven på 50% i alla fall.  

Sju veckors ledighet kan man ju tro ska ge lite kraft tillbaka. Men icke. Jobbstarten för snart tre veckor sedan blev en oväntad krasch.  
Dag ett – mycket folk på skolan. Fyra timmar social interaktion.  
Dag två – grannen hittade hunden ute på byn och mig fulgråtandes på köksgolvet. Den ångestattacken var jag inte beredd på. ”Bakis” i två dygn.  
Det var den veckan det…  

Varje litet bakslag gör det så sorgligt tydligt hur otroligt långt bort jag är ifrån mitt vanliga jag. Mitt riktiga jag. Kommer jag någonsin att bli frisk???  
Nästa vecka ska jag träffa en ny psykolog. Läskigt, men behövligt.  

Efter det här blev det inte så mycket mer skrivet. När jag läser igenom det nu så inser jag att jag behöver skriva något separat om det där med att "bli frisk". Vad betyder det egentligen? Men det kommer en annan gång.

 
Men nu då? Var står jag idag? I december 2022. 
Väldigt mycket har hänt under de här fem åren. Det har varit oerhört spännande och lärorikt men också ytterst plågsamt. Det är en stor sorg att jag inte har den kapacitet som jag en gång hade. Jag är friskförklarad, men långt ifrån det jag som jag känner sedan förr. Jag är till viss del en annan och har ett lite annat liv.  

Igår var en underbar dag. Flera möten och samtal med fantastiska människor, strålande väder och ett bra flyt. En sådan dag som borde ge energi och inspiration. Resultatet blev att jag somnade vid 21 igår. Jag har inga minnesbilder från kvällen fram tills dess. Idag känns det som att jag varit på krogen alldeles för full hela natten. Det tjuter i öronen, kryper i kroppen, huvudet värker, jag är yr och har en koncentrationsförmåga som räcker ca 2 minuter. Händerna skakar, huden känns för liten och jag mår illa.  
Men det är ingen överraskning. Jag vet nu att det är så här det blir. Så man kan ju undra varför jag utsätter mig för det. Kanske är det självplågeri. Kanske handlar det om att inte ge upp och låta det svåra vinna. Kanske är hoppet så starkt att jag en dag ska klara det igen.  

Och möjligen är det så att det här är min nya nivå. Det är här min ribba kommer att ligga resten av livet. Det vet varken jag eller någon annan. Det jag vet är att livet är så värt att leva och njuta av. Vissa saker kostar lite mer, men ibland är det värt det! Tack för igår kära vänner.  

De dagar som jag inte utmanar mig lika hårt utan håller mig till en belastningsnivå som jag vet fungerar, så går det bra. Jag har ett rätt normalt liv med jobb, familj, hus och hund. Jag skjutsar till träningar och veckohandlar. Jag kör sällan åt fel håll och det var länge sen jag gick vilse på ICA. Jag har lärt mig vad jag behöver för att fortsätta fungera. Återhämtning, återhämtning och återhämtning. Att göra som igår och boka in saker löpande under hela dagen är ett klockrent recept på bakslag. Hade jag lagt in fler pauser där jag hunnit ut i skogen eller bara fått sitta för mig själv i tystnad en stund så hade det gått bättre.   

Varför jag väljer att arbeta med samtal, möten, kommunikation och interaktion, när det är just det som tröttar ut mig allra mest, det kan man ju undra. 
 
Om bara några dagar är det jul med allt det innebär. Under många år var julen starkt förknippad med stress, ångest, ilska, sorg och brustna förväntningar. Det är inte så längre. Jag har äntligen lärt mig att sätta mina egna gränser och ser till att fira julen på ett sätt som passar mig. Det hade jag kanske inte lärt mig utan utmattningen.  
Skaffa DIG en God Jul! 

Den 22 maj 2019   
Mötet med dr G i april gick inte som väntat. Hennes bedömning var att jag skulle fortsätta på 75% men att anpassa innehållet ännu mer. Jag kände mig minst sagt uppgiven, men gjorde som hon sa. I fredags var det dags för ny uppföljning. Domen denna gång blev återgång till 50% sjukskrivning pga tydligt försämrad kognitiv förmåga, trots stora anpassningar.  

Så bakslag att gå tillbaka till halvtid. Men framsteg i att känna att jag klarar av att göra det jag ska. Att slippa känna att jag misslyckas varje dag – det känns bra.

 

Så småningom blev jag friskförklarad och bedömdes ha en arbetsförmåga på 100 %. Själv håller jag inte med (och inte min familj heller) så jag är numera tjänstledig på 50 % för att hålla ett tag till. Ibland kan jag fylla på med ganska mycket, men vissa dagar blir det 4 timmars arbete och inte så mycket mer. Och så får det vara. Jag är så tacksam över att jag har möjlighet att anpassa mitt liv så mycket som jag behöver. 

Den där känslan. Att ständigt misslyckas och inte kunna leva upp till de förväntningar som fanns på mig är bedövande. Att oavsett vad jag gjorde och hur mycket jag än försökte så nådde jag inte fram. Den känslan vill jag aldrig behöva ha igen. Den satte igång tanketroll som fick mig att tro att jag var helt värdelös som inte klarade av någonting. Det måste ju vara mitt eget fel, eftersom att alla andra klarade så mycket, men inte jag. Jag tyckte synd om alla som behövde stå ut med mig och jag kände mig som en belastning för alla som kom i närheten. 

På många sätt har min sjukdomstid gett mig insikter och en djupare förståelse för mina elever och den verklighet som många av dem lever i. Ja, depressioner med allt vad det innebär har jag ju upplevt förut, men jag har fått nya ord att förklara det med och en ökad acceptans för mitt eget psykiska mående. Jag vet nu hur det kan vara att på riktigt inte kunna förstå instruktioner, att ha ett arbetsminne som inte ens räcker näsan ut och att läsa en text utan att få någon information av den. Jag kunde läsa, men förstod inte vad orden betydde. Frustrationen fick kroppen att klia och jag kunde inte vara stilla. Ilskan exploderade så snabbt att jag inte hann föstår vad som hände. Och inte kunde jag hitta orden för att förklara heller. 

Idag mår jag så mycket bättre och det är jag tacksam för. Mina tanketroll håller sig på mattan och gör inte så mycket väsen av sig längre. Men de ser alltid till att jag inte glömmer bort dem eller tror att de är borta. En stor skillnad är att jag kan välja när jag ska lyssna på dem och när jag bara ska låta dem krypa tillbaka till skuggorna.

Afasin (att jag tappar ord) är fortfarande ett av de tydligaste symtomen hos mig. Framförallt tappar jag substantiv och namnminnet är en minne blott. Det är nog en sån sak som jag får leva med och jag försöker se det som en påminnelse om alltings förgänglighet. I och med att jag är öppen med det och berättar för folk (elever, inte minst) att det är så här det är så minimerar jag skammen och risken för missförstånd. De flesta är faktiskt riktigt snälla när man blottar sina svagheter. Tänka sig...

Den 9 apr 2019   
En ny vår står för dörren och här sitter jag. Har jobbat (nej, det har jag inte) 75% sedan drygt två månader. I verkligheten har jag ibland varit på jobbet 6h/dag, men sällan jobbat mer än fyra. Sen blir det liksom inget mer.  
Vintern 18/19 blev riktigt bra. Jag ökade medicineringen (sertralin) vilket fick upp mig på banan igen och jag mådde finfint. Både ville och orkade vara social och aktiv. När februari kom och det var dags att gå upp på 75% var jag mer än redo. Härlig känsla.  

Jag var beredd på att det skulle bli en utmaning att gå upp i arbetstid, men inte att det skulle bli så här jobbigt så här länge. Den plan vi gjorde då var att vi imorgon skulle kunna avsluta sjukskrivningen. Så kanske det inte blir, vi får se…  
Jag mår idag sämre än på länge. När jag läser mina tidigare inlägg inser jag att jag inte backat ett helt år, men i alla fall ett halvt. Ständig huvudvärk, hörselrubbningar (som att ha en plåthink på huvudet), yrsel, ljuskänslighet, koncentrationssvårigheter och den fördömda tröttheten. Minsta lilla motgång tar oerhört mycket kraft.  
Imorgon ska jag tillbaka till min fantastiska läkare G. Jag behöver verkligen höra hennes tankar om det här just nu. Återkommer…  

 

Dr G. Vilken stjärna! Jag önskar att varenda en som hamnar i utmattning får träffa någon som hon. Som jag skrev redan då: Jag behövde höra hennes tankar. Så många gånger som jag var vilse, förvirrad och ledsen under den första tiden och ett samtal med henne fick mig att känna mig trygg igen. Hon höll i och vägledde både mig och min chef på min väg tillbaka i arbete. Utan henne vet jag inte om det hade gått så pass bra som det ändå har gjort.  
Att jag idag får chansen att arbeta med att ge stöd till andra som är på väg ut ur en utmattning är en ljuvlig känsla. Min erfarenhet av psykisk ohälsa betyder inte att jag vet hur någon annan mår. Men jag vet hur jag själv påverkas av det. Det ger mig en trygghet i att prata om det och att lyssna på det. Det skrämmer mig inte. Jag klarar att ta emot det. 
  

Den 3 aug 2018   
Det är ett sammelsurium av begrepp som snurrar i mitt huvud. HSP (Högsensitiv personlighet), Särbegåvning, Utmattning, Hjärntrötthet. Vad är vad? Vem är vem? Vad är sjukt och vad är friskt?  

Tillsammans med min psykolog har jag kommit fram till att jag i alla fall inte är bipolär, vilket var en arbetshypotes som vi hade. Mina återkommande depressiva episoder är snarare en följd av min högsensitivitet. För den som vill lära sig mer om HSP rekommenderar jag böckerna av Elaine Aron.  

Hur lär man sig att förstå sin högsensitivitet? När man som jag har hunnit bli vuxen innan man förstått att det är något särskilt och att inte alls alla fungerar så här, blir förståelsen nyckeln till att kunna använda sig av den. Att se sin sensitivitet som en styrka och begåvning. Något man råkar vara bra på. Jag är som en levande seismograf.

Det är kanske inte så märkligt att högsenstitiva löper stor risk för att drabbas av utmattning. Hjärnan jobbar ju konstant med att ta in och tolka allt som händer runt omkring. Finns det en annan person i närheten så är en del av min uppmärksamhet ständigt på den personen och dess behov. Det här är en funktion som jag inte kan styra eller stänga av. Den kräver massor med energi och fokus, vilket jag har brist på nu för tiden. Alltså måste jag begränsa mig i vad jag utsätter mig för. All sensorisk stimuli påverkar mig. Det jag klarat en dag utan problem blir en omöjlighet en annan dag. Allt beror på hur mycket annat som hänt den dagen/veckan. Jag får välja vilka sociala sammanhang jag ska delta i utifrån hur resten av veckan ser ut. Jag använder solglasögon och hörlurar för att begränsa stimuli. Jag älskar kvällspromenader i skogen när det är mörkt. Då är hela tillvaron begränsad till min lilla ljuskägla och jag kan slappna av. Ingenting annat existerar och den vilan läker mig.

Den 19 apr 2018   
Frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill (kruxet med att må bättre är att jag vill saker. Men när jag gör dessa saker så mår jag sämre igen). Frustrerad över att det tar så lång tid att bli frisk. Frustrerad över att hjärnan inte funkar som jag vill att den ska. Frustrerad över att det är en fantastisk vår där ute och att jag inte orkar njuta av den. Och så en skopa dåligt samvete över hur det hela drabbar min familj. Ingen vidare bra period, med andra ord.  

Samtidigt som jag i tanken vet att det blir bättre, så håller mina känslor inte med. Det är svårt att känna hopp även när jag tänker det. Samverkan är svårt även internt. 

Årstider. Som jag njuter av dem. Växlingarna i naturen, ljuset och växterna. Jag kan bli stående för att se hur ljuset förändras genom ett löv, eller för att studera en svamp som inte fanns där igår. Hur fort växer de egentligen? Att kunna uppskatta det lilla, men ack så stora, är den största framgången för mig. Att inte bara kunna känna olika dofter, utan också kunna uppskatta att jag kan det. 

 
Det dåliga samvetet hänger kvar. Eller gör det det? Är det verkligen ett dåligt samvete? Är det i så fall mitt? Jag gör ju så gott jag kan. Kanske är det mer en sorg som jag känner. En sorg över en förmåga som jag inte har just nu. Jag sörjer att jag inte förmår att finnas där ännu mer för min familj. Att huset inte är så välstädat och att jag inte följer med dottern på hennes aktiviteter. Men, helt ärligt, så var inte huset så välstädat innan heller. Det är ju bara så skönt att kunna skylla på någon annan (den trasiga hjärnan).